Italian 1489-1534 Correggio Locations Italian painter and draughtsman. Apart from his Venetian contemporaries, he was the most important northern Italian painter of the first half of the 16th century. His best-known works are the illusionistic frescoes in the domes of S Giovanni Evangelista and the cathedral in Parma, where he worked from 1520 to 1530. The combination of technical virtuosity and dramatic excitement in these works ensured their importance for later generations of artists. His altarpieces of the same period are equally original and ally intimacy of feeling with an ecstatic quality that seems to anticipate the Baroque. In his paintings of mythological subjects, especially those executed after his return to Correggio around 1530, he created images whose sensuality and abandon have been seen as foreshadowing the Rococo. Vasari wrote that Correggio was timid and virtuous, that family responsibilities made him miserly and that he died from a fever after walking in the sun. He left no letters and, apart from Vasari account, nothing is known of his character or personality beyond what can be deduced from his works. The story that he owned a manuscript of Bonaventura Berlinghieri Geographia, as well as his use of a latinized form of Allegri (Laetus), and his naming of his son after the humanist Pomponius Laetus, all suggest that he was an educated man by the standards of painters in this period. The intelligence of his paintings supports this claim. Relatively unknown in his lifetime, Correggio was to have an enormous posthumous reputation. He was revered by Federico Barocci and the Carracci, and throughout the 17th and 18th centuries his reputation rivalled that of Raphael.  Related Paintings of Correggio :. | Campori Madonna | Jupiter and Io | Madonna with St.George | Madonna della Scala | Allegory of Vice |
Related Artists:
Otto Mueller
German Painter, 1874-1930 Otto Mueller was born on October 16, 1874, in Liebau, German Silesia. His mother had been adopted as a young girl, giving rise to the story that he was the son of a gypsy - a story he never denied. He was a cousin to the famous German writers and dramatists Gerhart and Carl Hauptmann (the latter's novel "Einhart der Lächler" is an imaginary portrait of the painter). After four years of apprenticeship with a lithographer, Mueller entered the Academy of Fine Arts in Dresden in 1894. He was dissatisfied with the conservative instructions and left after two years. The next several years he lived close to his influential cousins, and for a short while he went to Munich to study with the famous painter Franz von Stuck. Information about his life and work until 1908 - when he settled in Berlin - is sketchy, especially since the artist destroyed many of his earlier works. In Berlin Mueller met the expressionist sculptor Wilhelm Lehmbruck, whose concept of the human form had a decisive influence on his own perception. When in 1910 his entries to the exhibition of the Berlin Secession were rejected he joined the members of the artist group "Die Brecke" (The Bridge) and exhibited with the New Secession and thus met Ernst Ludwig Kirchner, Ernst Heckel, and Karl Schmidt-Rottluff. He became their lifelong friend, and, while only slightly influenced by their woodcut techniques, he contributed in return his experience in lithography and especially his techniques of distemper painting (colors bound by glue or size). This technique permits the quick coverage of large areas of the very rough canvas (burlap) which he preferred and adds a subdued luminosity. Since overpainting in distemper is not possible, the artist has to have a clear conception of his work before he begins. The technical devices strengthened the Brecke painters' desire to "flatten" the image on the canvas - following the examples of Paul Gauguin and even Edvard Munch and rejecting the academic preference for an emphasis on three-dimensionality of the subject. In his graphic works Mueller experimented with mixtures of woodcut and lithography, the rubbing of the printer's ink, frequently adding color in the form of watercolor or colored chalk, until he had the technical means of the Breslau Academy available to make true color lithographs. His "Gypsy-Portfolio" (nine color lithographs in a portfolio of 1927), which used as many as five stones, is one of his great achievements as a graphic artist. From 1916 to 1918 he served as a soldier in World War I, an experience which left no impact on his work. Shortly after his return he was appointed professor at the Breslau Academy of Art, where he taught until his death. Mueller's work shows only three motifs: landscapes, gypsies, and primarily nudes in landscapes. The last motif dominated his work. The earthen color of his mostly young, subtle but angular nude girls forms with the subdued and delicate greens of the landscape backgrounds a vision of a lost past. There is a frequently melancholic nostalgia in his works, presenting a harmony between nature and the human form which is not only opposite to the academic approach but also to that of the other Expressionists.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.
PESNE, Antoine
French painter (1683-1757) French painter active in Prussia. He studied with his father, the portrait painter Thomas Pesne (1653-1727), and with his maternal great-uncle, Charles de La Fosse. In 1703, as a pupil at the Academie Royale, he would have won the Prix de Rome with his Moses and the Daughters of Jethro (untraced), had not Jules Hardouin Mansart, adviser to the Academie, deemed all entries that year unworthy. Nevertheless Pesne left for Italy, making the acquaintance of Jean Raoux in Venice and being allowed the use of a studio in Rome by Charles Porson, Director of the Academie de France. While in Venice, Pesne painted the portrait of Friedrich Ernst von Knyphausen